Statlig lönebildning

Den svenska modellen

I Sverige är det arbetsmarknadens parter som gemensamt tar ansvar för löneutvecklingen. Arbetsgivare och fackförbund förhandlar fram vad som ska gälla kring löner och villkor. Villkoren regleras i kollektivavtal och ger möjlighet att ta hänsyn till olika verksamheters skilda förutsättningar. Det är det som kallas den svenska modellen och det ger stabila villkor och arbetsfred.

Den svenska modellen gäller även statlig sektor. På myndighetschefernas uppdrag är det Arbetsgivarverket som samordnar, förhandlar och sluter centrala kollektivavtal. I den lokala lönebildningen tar myndighetscheferna enskilt och i samverkan ansvar för lönerna. Genom ramanslagen tydliggörs politikens ansvar för statens utgifter och myndighetschefernas ansvar för lönerna. Det är en del av den arbetsgivarpolitiska delegeringen.

Centrala kollektivavtal

Arbetsgivarverket tecknar centrala kollektivavtal om lön med Saco-S, OFR,S/P/O och Seko. Det är tre olika avtal med olika giltighetstid och olika revisionsmodeller.

De centrala löneavtalen är utformade som processavtal och beskriver både principer för lönesättning och steg som arbetsgivare och fack ska gå igenom i den lokala lönerevisionsprocessen.

I de centrala avtalen framgår också vilka möjligheter som lokala parter har att anpassa processen. Utifrån dessa tecknar lokala parter lokala kollektivavtal som närmare beskriver hur den lokala löneprocessen ser ut. Det kan handla om vilken revisionstidpunkt som ska gälla och om nya löner ska sättas i lönesättande samtal eller kollektivavtalsförhandling.

Löneutveckling i relation till övrig arbetsmarknad

Sveriges ekonomi behöver en konkurrenskraftig exportnäring. Därför anger arbetsgivare och fack inom den konkurrensutsatta industrin takten för löneutvecklingen på svensk arbetsmarknad. Det är den takten som brukar kallas för märket. Myndighetscheferna har genom den arbetsgivarpolitiska delegeringen ansvar för att lönerna på det statliga området respekterar märket.

Fyra principer för lönebildning

Lönebildningen inom det statliga avtalsområdet vilar på följande principer:

  • Lönebildningen ska främja verksamhetsutveckling och kompetensförsörjning.
  • Lönesättningen ska vara individuell, differentierad och saklig.
  • Lönerna ska i huvudsak sättas i dialog mellan chef och medarbetare.
  • Den statliga sektorn ska inte vara löneledande.

Dessa principer ska alla arbetsgivare inom det statliga avtalsområdet förhålla sig till. Med dem som utgångspunkt utformar sedan varje organisation sin lönepolitik utifrån de behov som finns i verksamheten.

 

Lönesättningen ska vara individuell, differentierad och saklig

Individuell lönesättning innebär fokus på individens resultat och skicklighet. Det ska finnas en tydlig koppling mellan myndighetens uppdrag, mål och individens resultat. Lönen ska spegla individens bidrag till verksamhetens mål.

I samband med lönerevision är det viktigt att arbetsgivare fördelar det ekonomiska utrymmet på ett sätt som gynnar verksamheten och kompetensförsörjningen. För att kunna rekrytera, motivera, utveckla och behålla nödvändig kompetens behöver arbetsgivaren därför ha en differentierad lönesättning.

En annan viktig löneprincip är att lönesättningen är saklig. Arbetsgivaren ska kunna visa att ansvar, svårighetsgrad, individens resultat och skicklighet ligger till grund för skillnader i lön. Tydliga lönekriterier är ett viktigt instrument i lönesättningen. Konkurrens på arbetsmarknaden kan motivera löneskillnader och är en del i en saklig bedömning.